Familjen Franzén

Vi har liksom haft det på känn under en längre tid. Pratat om det hemma om kvällarna men inte berättat för någon. Men eftersom det snart inte går att dölja det längre är det väl lika bra att kasta ut fakta i dagsljuset.

Wilgot är ett underbarn.

Här är bara ett i raden av alla otaliga exempel:

Middag. Wilgot beställer vant in någon thairätt. Så långt inget ovanligt.
Men när servitören lämnar bordet påkallar Wilgot honom igen för att komplettera beställningen en smula.
Han vill ha pinnar att äta med.

Jag: -Wilgot vad sa du till servitören?
Wilgot: - Pinnar bara.
Jag: -Pinnar?
Wilgot: Ja, pinnar. Vi är i Asien pappa. Man använder det här.
Jag: Jo, jag vet. Men...äsch.
Wilgot: Ok?
Jag: Ok.

Sen blev det föreställning.



Ett vant grepp om pinnarna och så började han. Utan en min.
 


Som om detta vore självklart.



Det började tisslas och tasslas vid borden runt omkring oss. Titta på den lilla pojken, sa någon. Vi i familjen lyckades hålla masken och låtsades som om allt var precis som vanligt. Men inom oss brann det av stolthet.



Så avklarades måltiden. Med pinnar.

Vill vara lite tydlig på en sak här bara. Ni som har barn i liknande åldrar behöver varken känna besvikelse eller skam. Denna utveckling vår son går igenom är högst ovanlig. Barn utvecklas olika. Så är det bara.

Och Wilgot råkar bara vara väldigt långt före sina jämnåriga.

// J.